Snart sommar och tusen frågor...

Då har vi äntligen haft en försmak av sommarvärmen, underbart!!! Att man till och med har haft bikinin på i trädgården redan i mitten av maj månad känns underbart :) Mindre underbart när man skulle sätta på den, kan säga att man har GANSKA mycket ångest över att man inte lagt fler timmar i gymmet under vintern och våren... men men... Man får blunda och hoppas att även grannarna gör det, hahaha ;) Stranden kommer vi nog inte vistas på ändå under sommaren mesd tanke på att mannen hatar både strand och sol... Hm, undra hur det ska gå på de karibiska öarna som väntar oss om en snar framtid :D Lite ångest börjar jag få i allafall att jobba HELA sommaren. Vet precis hur det känns när kollegerna ska gå på semester och man själv ska jobba någon vecka till och nu, dessutom inte ALLS gå på någon semester denna sommar.... USCH!!! Hoppas på att sommaren inte blir allt för bra... eller jo, förresten, kvällarna kan få vara helt underbara så att man ändå kan sitta ute och grilla och äta och sen cykla och ta en glass! Vi har dessutom lovat varandra att ha lite vardagslyx någon kväll mitt i veckorna med lite gott rosé, vitt eller rött vin till mig och lite öl till mannen :D

Men även om vi skulle få det helt underbart skönt i sommar hoppas vi innerligt att telefonen ringer senast i slutet på sommaren, september... På tal om telefonsamtalet, vi har dessutom bestämt att J är den som ska få SAMTALET!!! Detta på grund av mitt jobb där djungeltelegrafen kan gå så in i vassen fort innan vi själva har hunnit smälta och landa. Vi vill ju själva meddela nyheten när vi känner oss i balans efter ett känslomässigt fantastiskt underbart rus :D

Det här med att vi ska adoptera är ingen direkt hemlighet men det är heller inget jag pratar öppet om på mitt jobb med föräldrarna. Tycker att jag som pedagog ska få ha lite privatliv också. Som kanske inte alla vet så jobbar jag på en förskola där jag för tillfälligt har de stora barnen, kommande förskole-klassbarn! De är helt underbara att jobba med :D I denna ålder händer det väldigt mycket i barnens små kroppar och hormoner. De har svårt att vara stilla, har svårt att vara lite tysta och svårt att höra vad man säger... hahaha! Trots detta är de så underbart härliga och spontana och säger precis vad de tycker och känner :) Jag får höra många positiva och snälla kommentarer som värmer enormt!!! Tex, "du är så fin", "du är så snäll", "du är alltid glad", "du är sötare än Loreen" hahahaha!!!! Ja, dessa underbara barn :D Ovanpå detta får jag dessutom MÅNGA kramar!!! Och  kramas, det tycker jag VÄLDIGT mycket om :) Fråga mannen ;) hihihi.....

I denna barngrupp har jag våra närmsta vänners flicka :) Hon vet givetvis om att vi ska "få ett barn som inte har några föräldrar och som ska bo hos oss". Men detta har hon nästan aldrig nämnt inför de andra barnen. Jag tror att det är för att hon har fått veta detta ganska tidigt och att hon inte alls tycker att det är konstigt med att vi ska få ett barn på detta sätt. Känns otroligt skönt och häftigt på samma sätt att barn inte gör så stor grej av det! Som jag nämnde innan så är vår adoption ingen hemlighet vilket betyder att det givetvis finns föräldrar som redan vet vår situation och som de tycker är jättekul och spännande! Nu vet deras barn också, ett barn som jag har, där de har berättat för. Mina "barn" frågar såklart om jag har några barn och om jag kommer få några. Jag har valt att inte berätta för barnen eftersom jag dels har ett privatliv men även för att de ska sluta snart och jag tycker inte att jag behöver göra så stor grej av det, vet ju hur vissa människor är, väldigt NYFIKNA... (tänker på deras föräldrar såklart)

Idag kom  det då "tusen frågor" från denna flicka som fått veta nu. Givetvis när vi var själva för hennes föräldrar har sagt att det är en hemlighet... Hon var mycket glad när hon ställde frågorna. Frågor som bl a "när ska ni få ert barn", "är det en bebis eller hur gammal är den", "vad gör ni om den inte vill sova", "då måste ni köpa en sån liten säng som den kan sova i", "ni måste ha ett skötbord också för var ska ni annars byta blöja på den", "barnet kommer få det lyxigt när den bor hos er för då får den ju kläder och sånt", "det är fusk att han eller hon ska bo hos er, jag vill också bo hos dig". Hahaha, vilka underbara frågor och funderingar! Jag frågade henne om hon tyckte det var spännande att vi skulle få ett barn och hon bara smilade och nickade och sa "mmm" Hon ville ju såklart få se "bebisen" sen :D Dessa härliga barn!!!! Jag tror nog att jag har valt rätt yrke trots allt :D

Hörs snart igen!
Kram fr C

När jag läser...

... andras bloggar så vet jag inte riktigt hur jag ska känna...?! De skriver ganska mycket, eller nej förresten, väldigt mycket om hur jobbig denna väntan är, att det "ploppar upp" en elefant (betyder lång graviditet) när som helst och hur som helst som "pratar" om att ge upp denna väntan och byta land, göra något annat med livet etc etc...... Hon som skriver är otroligt deprimerad, känns det som i allafall, eftersom hon skriver om allt jobbigt som hon tänker och har runt omkring sig i livet. De flesta dagar är jobbiga eftersom många frågar om de har hört något. De ska förresten adoptera sitt barn från Sydafrika och har nu väntat i snart 3 år!!! Väldigt lång väntan såklart men lite konstigt också tycker jag att väntan ska vara sååå lång. Läser man på AC´s sida står de att de vill ha fler ansökningar dit... Hm... I allafall så känner absolut inte jag så att det är såå jobbigt men det är klart, hade vi  också haft våra papper i landet så länge och "bara" väntar på samtalet, frågan är hur man själv hade mått... :/ Förmodligen likadant!!! Självklart vill vi ju att just VÅR telefon ska ringa typ NU!!!

En annan blogg jag följer där paret har sina papper i Thailand, ska vänta ca 3 år fr o m nu!!! Usch vilken dryg väntan men man måste börja någonstans. Sen är det nog så att väntan, på något sätt, känns längre när man skickar till landet direkt och väntan är där. Då är väntan så länge. Men om man som vi har väntat i Sverige innan vi skickat våra papper så känns väntan kortare. Ser man tillbaka så har vi också väntat i lite mer än 2,5 år sen vi blev medlemmar. Det är ganska lång tid så denna process vi går igenom har sin tid...

En annan sak bloggarna har gemensamt är att de skriver ganska mycket om deras liv överlag. Om vad de har gjort under helgen, vad de ska göra, hur de mår etc etc. Sen lägger de även in lite bilder på dom själva... Jag är inte sån, denna blogg är inte till för att vi ska visa upp vårt privatliv och berätta om allt vi hittar på med eller om hur vi mår. Tanken med denna blogg är till för vår resa till LängtansLiten vilket betyder att denna blogg inte blir så rolig att följa förrän vi har fått BB (barnbesked)! Då kommer vi, om vi hinner, skriva och lägga in bilder om förberedelsen för resan till vår efterlängtade, världens sötaste, LängtansLiten!!! Och sen, givetvis, om hela resan där :) Hoppas ni inte tycker att vi är allt för tråkiga men ibland, som nu, kommer jag skriva några rader om vad som händer i våra liv ;) Mer så ni vet om och inte glömmer titta in på bloggen lite då och då ifall det skulle hända något :)

Tillbaka till de andra bloggarna, vad jag ville säga var att varken jag eller J känner den depressionen eller jobbigheten med att vänta och längta vilket vi tycker är väldigt skönt. Men, det är klart att vi LÄNGTAR ihjäl oss efter vår lill* LängtansLiten <3

Kramar fr Oss <3