Så har vi då fått samtalet från vår handläggare, samtalet som vi verkligen INTE ville ha!!!
Förra måndagen, innan Valborg, ringde S från AC. De började känna sig stressade över att vi inte hade fått barnbesked än och att de trodde att vi mådde superdåligt över denna väntan... Ja, bra mår man väl inte men superdåligt är väl att ta i. Eftersom vi har väntat i ca 15 månader nu och ingen förändring i Colombia, hade de nu läst igenom våra handlingar och hade kommit fram till att vi skulle kunna få skicka våra handlingar till Sydkorea. Eftersom vi har vårt könummer så ligger vi redan nästan först på den väntelistan. Det betyder att vi skulle kunna få skicka papper under sommaren. Sydkorea är det land som går relativt fort, från att papperna finns i landet tar det ca 6 månader till ett barnbesked och sen ytterligare ca 6 månader till resebesked. Alltså skulle vi kunna vara hemma om ca 1 år med ett barn där ifrån.
Det STORA problemet är att jag absolut inte vill ha barn från Asien. Det kan låtas hårt i andras öron men så är det. I mitt hjärta finns bara ett land, Colombia. Givetvis är detta vårt eget beslut att fatta, vill vi ha kvar våra handlingar i Colombia så får vi givetvis det. Vad vi ska vara beredda på då är att AC inte kan säga någon slutdatum för ett barnbesked. Vi ska vara beredda att få vänta och vänta och vänta... 6 månader, 1 år, 2 år... Eller också vänder det och det kan går fort. Det är det ingen som vet i dagsläget.
Vill vi ha barn fort så är det Sydkorea som gäller, inget annat land har kortare väntetid än Colombia. Det som känns såååå jobbigt är att om vi väntar och hoppas på Colombia och inget händer så har man gått 1 år förgäves innan ett byte av land. Byter vi land nu och det börjar rulla på i Colombia, ja då vet jag faktiskt inte vad jag gör...
Vi vet inte hur vi ska komma fram till den bästa lösningen mer än att om jag lyssnar på mitt hjärta så väntar vi. Men för att inte bli för knäpp över detta elände och bli ännu mer deprimerad så har vi bestämt oss för att inte göra någonting fram till hösten. Sen får vi se vad vi tar för beslut. Vi vill må så bra som möjligt under sommaren och semestern nu med alla våra roliga projekt här hemma så denna adoptionssoppa får allt vänta. Jädrans elände!!!
Inte nog med alla slag under den egna görabarn-perioden och alla negativa provrörsförsök. Nu ska detta också slå några slag på oss :( Vilken j-a tur att vi har varandra, älskar varandra så enormt mycket, att vi klarar dessa stunder!
JAG ÄLSKAR DIG!!!
Nu vet ni hur situationen ligger till, det kommer inte hända någonting förrän till hösten då vi tar tag i detta igen. Tills dess ska vi bara njuta, njuta av solen, av trädgården, av huset, av semestern och framför allt av varandra <3
Kram på Er alla från lilla mig, C
