Så var man där igen... Långt, långt ner i skorna... :(
Tårarna trillar precis när de själva känner för det, det är det sista jag gör när jag går och lägger mig och det är det första jag gör när jag vaknar - torkar tårar, hjärtklappningar så det nästan känns som att det ska hoppa ut från munnen, panikandningar som gör att jag nästan inte får någon luft, inre stress som gör att jag ständigt går med en klump som sträcker sig från naveln till strupen.......
Tankar som återkommer, VARFÖR JUST VI???
Hur länge orkar man vara ledsen?
Detta är FAN inte mänskligt att vänta på något som man SÅ IN I H* vill ha, och ville ha, för 9 ÅR SEDAN!!!!!!!
Innan har man tänkt att det finns någon mening med detta, en mening som gör att man orkar vänta på något gott. Men nu har jag kommit till en punkt att det finns FAN ingen alls mening med någonting! Det finns absolut ingen mening med att vi ska behöva gå igenom något sådant här, så fruktansvärt länge och behöva utsättas för ständig motgång och ledsamhet :( Det kan bara inte finnas någon mening med att folk i allmänhet ska behövas utsättas för detta!!! FY FAN!!!
Vad har just VI gjort för att gå igenom detta? Vilken anledning?
Vi vet att det är så fruktansvärt många som också går igenom detta och bl a i adoptionsgrupperna som vi är med i på Facebook. Men av alla, både vänner och folk vi inte personligen känner, så är det inte många som har väntat SÅ länge som vi har gjort. 1, 3, 6 år, jag vet att det är jobbigt för andra också men man står sig själv närmst så, KOM IGEN NÄR NI HAR VÄNTAT 9 ÅÅÅÅÅÅR!!!! :(
I mitt huvud snurrar alla möjliga tankar och väldigt mycket fula ord....
Kände att jag behövde skriva av mig lite...
Kram från en ledsen C :(
